Att hitta sig själv i en tid av förändring
Den västerländska och svenska kulturen vi lever i är i ständig förändring. Det är utmanade och samtidigt en befrielse. Det finns olika sätt att ta sig an utmaningar. Vissa vill visa vägen medan andra följer med (gärna i egen takt).
Sen finns det kategorin av människor som väljer att inte göra så mycket. De som visar vägen är modiga och ofta lite dumdristiga. Att besitta tålamod är ett stort plus men ibland är det svårt att lägga band på sig, i sin iver att något ska hända. En följare har det lite lättare. De tänker ” ja visst men kanske inte just nu”. De vet att tiden är knapp och att de inte riktigt hinner eller förmår bejaka förändringens vindar fullt ut.
De som sitter helt stilla i båten är ofta inte emot, men de har bara inte ork att sortera i bruset av budskap och sanningar som kommer från olika håll.
I vår västerländska kulturt kan vara svårt att hittar sig själv. Allt snurrar väldigt snabbt och ”häng på eller hamn på efterkälken ” är vår nya realitet. Vi lever också i en värld av polemik och det är lätt att dras med. I motsats till budskapet “tänk själv” så är det inte alltid självständigt tänkande tas emot med entusiasm. Många av oss vill göra gott och bidra till något bättre och mer hållbart. Men hur?
Göra rätt, är det lätt eller svårt? Det är frågan.
Den urgamla traditioner att köpa goda gärningar har gjorts lättare. Idag tar det bara någon minut att swisha pengar till något gott ändamål. Vi tar telefonen, letar upp appen och godkänner med ansiktsigenkänning valfritt belopp. För ett kort stund känner vi oss lite bättre.
Men sen dras vi in i nästa våg av ”brottningsmatch mellan livsåskådningar och krav att ta ställning, för eller emot. Hujedamej är känslan som allt oftare infinner sig. De goda gärningarna som skapar långsiktig deltagande är inget vi riktigt vågar oss på.
Testa nytt tillsammans för att bidra till en mindre trasig värld
Jag tror på att skapa nytt, tillsammans och med en djup förankring i det som finns och har varit. Vad jag har lärt mig under mina nästan 18 år kulturer och länder är att människor tyr sig till minnen och den identitet de har fått med sig från barnsben.
Under mina år i Sydamerika, England och Sydöstraeuropa har jag fått nya insikter det har lett till att jag både bejakar och har rensat i mitt kulturarv. Jag har blivit mer nyfiken och frågvis. Min strävan att förstå mig själv och min familj bakgrund har också bidragit till att jag har börjat sålla bort och omvandla . Om ni har ett öppet och nyfiket sinne så kan jag rekommendera att ni testar en session i systematiska konstellationer.
Idag, har jag svårt att förstå mig på vissa traditioner. Det känns inte som de är riktigt på riktig. Med åldern är jag ännu mer motvalls kärring eller så kanske jag faktiskt inte har tiden på min sida längre. Varför ägna sig åt något som inte känns på riktig.
Vad jag också lärde mig utomlands är att inte vänta på att någon annan ska fixa. Samt att för att få något gjort så måste jag ha en “community” eller nätverk av kloka men dumdristiga människor. I nätverket GoNatureTrip så är vi inte många och som egenföretagare är vi försiktiga med vår ork. Men de där små stegen vågar vi ta, om och om igen.
GoNatureTrip vill “upycle” traditioner -västerländska och svenska kulturen
Vi har inom nätverket ”GoNautreTrip” bestämt oss för att försöka ”upcycle” traditioner. Inte så där modernt som många andra gör bättre. Vi är lite för gamla för ”hippa till det”.
En anledning till att just jobba med traditioner är att syftet oftast är att samla människor till en och samma plats. I vårt nätverk bor vi alla på olika orter i Sverige och det är svårt att bara träffas för träffandes skulle. Med lite valborg eller julstämning är det lättare att rycka upp oss från vardagens alla måsten.
Själv har jag hittade jag på ny-gammalt när vi som familj har döpt våra barn. Båda döptes utomhus i ett kulturlandskap. Den yngsta på en fäbodvall i Dalarna. Sen har jag två kära svenska traditioner som jag gärna vill hitta tillbaka till, dvs jul -och Valborgfirandet
Julen och allt som hör där till
Förändringen har redan påbörjat men inför denna jul börjar jag ställa mig frågor
- Julklappar är redan ett minen blott så där har jag inte ytterligare funderingar
- Men, varför äta något på julbordet som jag aldrig riktigt har tyckt om? Tex julskinkan. De första betten är riktigt goda och sen blir det mer och mer senap på samt att min IBS-magen är inte glad
- Dessutom, varför fira jul med ”sur” släkting som jag annars aldrig skulle gå och ta en fika med?
Men samtidigt tänker jag på att julen också har att göra med goda gärningar och att skapa gemenskap. Kanske släktingen egentligen är ensam och kan behöva ett leende och lite omtanke.
Och så är det där med julskinkan och allt fläsk som vi äter på julbordet. Visst en tradition som har en förklaring bak i vår gemensamma historia, men jag gillar ju faktiskt inte längre sovel (min farmor Ragnhilds uttryck för steken som hon bjöd på).
Om jag nu inte gillar kött varför sätter jag inte fram något annat på julbordet. Kanske en julgädda eller en griljerad kålrot. Min svärmor skulle nog mest bara le och mina barn skulle skaka på huvudet. De känner sin mamma och skulle säga ” here she goes again”.
Jul och nobelfestlighet. Smaken för den god saken- ett hållbart julbord.
En ny idé som föddes i ett kök i goda GoNatureTrip-vänners lag. Vi pratade om bristen på julskinka och att det kanske öppnar för nya möjligheter och nya ställningstagande. Kan vi laga julbord som är vackra och måttfulla. Varför inte återta förnuftet till fånga och återigen tillagar med stolthet det som finns i vår närhet.
Vi kommer redan i december 2023 testa vår idé som vi kallar ”Smaken för den goda saken- en karp till jul”. Malin och Magnus Axelsson på Ödevata har karp i sina dammar och i vårt nätverk finns det östeuropéer som är ”fena ” 😉på att tillaga fisken och att lägga in grönsaker. Jag älskar inlagd kål och syrliga grönsaker, sedan barnsben då min mammas familj är från Ungern samt efter alla mina år i Sydösteuropa.
Malin Axelsson älskade idén :
“Smaken för den goda saken- en karp till jul” passar oss perfekt. Vi vill bjuda vår familj, samarbetspartner och anställda vår på ett alternativt julbord. De vet att med allt vi gör vill vi rädda världen med små och bestämda steg. Fisken, samodling eller lokal mat, tillsammans och kulturmöten är en del av vårt DNA”
Så håll utkik efter min rapport efter den 10 december då jag berättar mer om maten som Ödevata bjuder in till.
Valborg och majbrasan
Biokol Valborg var vår första test ”resa” tillsammans
Efter några års testande så har vi landat i vad som fungerar på sikt. Vi har skalat ned och gjort oss av med de mer överarbetade och storskaliga idéerna. På Biokol Valborg samlas vi för att samla in ris och sen eldar vi i vänners lag. Det är en bra känsla att plocka upp det som vintern och stormarna har lämnat bakom sig. Vi bränner upp riset i en Kon-tiki och producerar biokol.
En bra känsla infinner sig med vetskapen att biolkolet kommer användas i Malin Axelsson & Co fantastiska samodlingar. Dessutom är det fantastiskt att uppleva eldens magisk kraft. Ljusskenet och värmen men samtidigt respekten för dess kraft ger i alla fall mig ny livskraft. Att mina arbetskläder sedan luktar rök i flera veckar framöver är en annan sak. Det brukar fungera att vädra jackan och tvätta de andra kläderna. Höjdpunkten är att vi roligt tillsammans när vi samlar in ris och eldar.
