Budapest- genom min mammas minnen
Att resa i familjens fotspår är stort. Jag vet.
Varje år reser människor tillbaka till platser där deras familjehistoria började. De söker den lilla byn där en farfar föddes, huset där en mormor växte upp eller gatan där familjen en gång hade sin affär. För många handlar det om mer än en semesterresa.
Det handlar om identitet. Om att förstå var man kommer ifrån. Om att lägga ett pussel där många bitar har försvunnit. Kanske handlar det också om att försöka hitta tillbaka till något som gått förlorat när familjen eller släkten har anpassat sig till ett nytt land, en ny kultur och ibland också en ny religion.
Kanske vill man konfronteras med det fina men även det det svåra i ens familjs historia. Att möta det som har hänt lång innan man föddes och försöka förstå kan vara utmattande men ändå befriande. Jag börjar förstå uttrycket ”knowledge will set you free”.
Samtidigt blir det vanligare att människor vill ta sin familj på en “klok semester”, till platser där man kan lära sig något och kanske komma hem med känslan av att förstå världen lite mer, men samtidigt lite mindre.
Att inse att man egentligen inte vet är ett första steg att lära sig. Att nyfiket kasta sig ut i kunskapens djupa vatten och försöka simma i land med nya insikter är svindlande, men en viktig och god gärning.
En resa som jag har väntat på länge
I somras reste jag till Budapest tillsammans med min familj. För mig var det inte en vanlig resa. Jag hade bestämt mig för att försöka följa min mammas fotspår.
Min mamma, Agnes Maria, föddes i Budapest 1936. Hon överlevde Förintelsen, växte upp i efterkrigstidens Budapest och flydde till Sverige efter revolutionen 1956 till Sverige.
Jag ville se den stad som hade varit hennes barndomsstad. Men jag ville också försöka förstå den stad som hade format henne. Att vandra genom Budapest 2026 i mammas fotspår har varit oerhört viktigt för mig.
Här rörde hon sig genom de ljusaste delarna av sitt liv, som liten flicka med en mamma och pappa som älskade henne över allt annat. Här fanns familjeliv, vänner, skola och framtidsdrömmar.
Men här tvingades hon också leva utan sin pappa. Hon fick uppleva hat och hot och överleva mot alla odds. Och efter kriget skulle hon försöka hitta ett nytt liv i samma stad, präglat av stor ovisshet men också av mycket kärlek.
Jag tänkte mycket på allt som hon bar inom sig under alla år som följde. På det hon inte ville prata om. Och hur hon trots allt kunde vara min fantastiska mamma, fortsätta älska, ge av sin kärlek och skratta.
Resan började långt innan vi reste
Min syster Eva är familjens släktforskare. Några veckor innan jag reste satte hon sig framför datorn och letade.
Födelseattester, vigselbevis och dödsattester. Dokument med gamla adresser och namn på personer som kunde ge ledtrådar till var våra släktingar bodde, de arbetade, firade Shabbat, gick i skolan och umgicks.
Vi hittade också gamla mejl från mammas kusin Vera. Trots sin höga ålder minns Vera fortfarande adresserna, människorna och livet före och efter kriget.
Med mig till Budapest hade jag ett tjugotal adresser som Eva hade letat fram. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta , men jag reste med vissheten att det var en viktig resa som jag hade väntat länge på.
Budapest 2026
Budapest 2026 är förstås inte samma stad som den mamma bodde i innan hon flydde 1956. Men mycket finns kvar. Byggnaderna står där. Gatorna finns, även om många har fått nya namn. Och framför allt finns stadsdelen där så många av våra släktingar levde.
Vi bodde bara ett stenkast från det judiska kvarteret. Redan första dagen gick vi in i området och jag fick en stark känsla av att mammas historia fanns överallt. Mamma hade berättat så lite.Men när jag stod där blev det verkligt.
Jag såg spår av vår familjs liv i de judiska kvarteren. Dåtid och nutid möttes. Här fanns minnesplatser, men också ett spirande judiskt liv som åter växer fram efter år av tystnad och rädsla.
I mitt huvud kom bilder av mamma som liten flicka. Av mamma Agnes som efterkrigsbarn och sedan som tonåringen Agnes, som rörde sig runt i denna vackra stad.
Det var en stad som hade gett henne mycket, men också tagit ifrån henne så mycket. En stad som hon älskade.
En judisk värld som en gång var självklar
Det som slog mig under resan var hur nära alla adresser låg varandra. Nästan hela vår mammas släkt hade levt inom några få kvarter i Pest.
Här låg deras hem och deras textilaffärer. I dessa kvarter gick de i skolan och här fanns synagogan. På dessa gator, avenyer och adresser bodde släktingar och vänner.
Det var en hel värld. En europeisk-judisk värld där man kunde leva ett judiskt liv som en självklar del av vardagen.
Det var viktigt för mig att förstå detta. Det fanns ett liv före förintelsen och före stalinismen. Ett rikt familjeliv med vardagens rutiner, men också av vänner och traditioner.
Jag försökte föreställa mig mamma som liten flicka i denna stad, innan allt började.
Dohánysynagogan
En av de första platserna vi besökte var Dohánysynagogan.
Det var ett av centrumen för den judiska värld som min mammas familj tillhörde.
I dag är Dohánygatans synagoga en av Budapests mest kända byggnader. Men på området finns också platser som är betydligt svårare att ta in.
Här finns också en utställning om Budapests getto och dess historia. Jag hade läst om allt detta innan mitt besök, men det är en helt annan sak att stå där. Att befinna sig på en plats där historien inte bara berättas, utan också finns kvar i marken och omgivningen..
Här ligger också gravarna efter människor som dog under Förintelsen, en ovanlig företeelse i judisk tradition, där begravningsplatser vanligtvis inte ligger intill synagogor. Gravarna tillkom av nödvändighet under gettots sista tid, när de döda inte kunde föras till en vanlig begravningsplats.
Budapests getto
Utan tvekan var en av de mest smärtsamma upplevelserna under mitt besök utställningen om Budapests getto, som ligger på synagogans område. Där fanns en karta över gettot, fotografier och berättelser som skildrade hur livet såg ut innanför dess gränser. Att ta del av dessa vittnesmål och samtidigt befinna sig på en plats så nära den historia som skildrades gjorde starkt intryck på mig. Tårarna rann nerför mitt ansikte och min dotter kramade mig hårt.
Att stå där och läsa och samtidigt veta att min mamma hade överlevt detta var svårt att ta in. Jag tänkte också på min mormor Lili. Vilken oerhörd styrka hon måste ha haft genom hela kriget. Hon gjorde allt hon kunde för att hålla sig själv och mamma vid liv.
Vi sprang också på flera markeringar i gatan som visar var gränserna för ghettot gick. När man ser kartan över området förstår man hur litet det faktiskt var. Människor var instängda på en mycket begränsad yta. Min mamma, min mormor och tusentals andra människor tvingades leva där under fruktansvärda förhållanden.
Torget Klauzál tér
Några kvarter bort från Synagogan ligger Klauzál tér. I dag leker barn på torget och människor sitter på bänkar i skuggan av träden.
Men under vintern 1944–1945 var torget en del av Budapests judiska getto. När gettot befriades den 18 januari 1945 låg kropparna efter tusentals människor på gatorna och torget. På Klauzál tér samlades kropparna efter judar från Budapest som inte hade överlevt gettots fruktansvärda förhållanden. Gamla och unga, män, kvinnor och barn.
Under min rundvandring fick jag berättat för mig att en del av de döda efter befrielsen begravdes i tre mindre massgravar på torget. När förhållandena tillät grävdes kropparna senare upp och flyttades till den judiska begravningsplatsen på Salgótarjáni utca.
Historien finns inte alltid bakom glas. Ibland finns den mitt i vardagen, i ett kvarter eller på ett torg.
När jag står där försöker jag föreställa mig hur det måste ha varit för mamma, mormor och alla andra som var instängda i gettot.
Morfar Ferenc
En av adresserna på min lista var Wesselényi utca 4.
Här bodde min morfar Ferenc Weisz när han gifte sig med min mormor Lili. Adressen låg precis bredvid synagogan.
Jag stod framför huset och tittade och jag blev tårögd och försökte föreställa mig morfar som ung.
Hur han gick ut genom porten. Vart han gick på sin fritid. Var arbetade han? Hur träffade han mormor Lili? Vilka judiska traditioner var viktiga för honom?
Jag kommer aldrig att få svar på alla frågorna.
Morfar blev en av de många ungerska judar som mördades under Förintelsen.
Rózsa och en resa som kom för sent
På József körút 25 dog min gammelmormor Rózsa Fischer Baumgarten.
Jag besökte även denna adress under resan, men den fick mig att tänka på en annan resa.
1970 reste mamma, pappa, min bror och min syster Eva till Ungern. Mamma hade inte varit tillbaka sedan flykten 1956. De skulle ta farväl av Rózsa ,som var sjuk. Men de kom några dagar för sent. Min bror har berättat om mammas sorg.
Att inte kunna ta farväl var något som återkom i mammas liv. Det fanns ständigt saker som hon aldrig riktigt fick avsluta och människor som hon aldrig fick möjligheten att ta farväl av.
Familjens textilhandel
Så många av adresserna låg inom en radie av bara någon kilometer. Då förstod jag hur nära familjen faktiskt levde varandra.
Familjens historia handlade inte bara om bostäder. De arbetade också. På dåvarande Gróf Teleki Pál utca, dagens Bank utca, drev familjen Weisz sin textilgrossist: Weisz és Tescher Textil Nagykereskedés.
På nummer 22 låg företaget och på nummer 16 var József Weisz folkbokförd Jag försökte också föreställa mig affären. Tyger som kom och gick.
Idag är gatan fylld av restauranger och affärer.
Josef Weisz och ett examensarbete från 1880-talet
Mamma berättade om Josef och vi bevarade hans examensarbete från runt 1880 som en speciella och viktig klenod. Föremålet hade en hedersplats i vårt barndomshem i Åkersberga. Josef måste ha varit konstnärligt intresserad. Vi har alltid kallat föremålet för en urna men det är i själva verket en ungersk keramikflaska, eller kulacs, Jag tänker på Josef som en ung 17 -eller 18 åring som skapade keramik. Men också på honom som en morfar och farfar, när han visslande gick nerför gatan. Han var tydligen en mästare på att vissla. Han älskade också också opera och konserter och brukade ta ett tåg till Wien för att del av imperiets musikliv.
Mamma berättade om hur han brukade ta med sina barnbarn på utflykter.
Det är i hans anda som jag och min syster reser in i vår ungerska familjs historia, tillsammans och hand i hand.
Mamma efter kriget
En av de viktigaste adresserna var Horn Ede utca 9, idag Weiner Leó utca.
Här bodde mamma Agnes Maria tillsammans med sin mamma Lili och sin styvfar György innan de lämnade Ungern.
2004 var jag där tillsammans med mamma.Jag minns att det fortfarande fanns kulhål i fasaden.
Den här gången kom jag tillbaka med mina barn. Det var starkt att kunna säga:
Här växte er mormor upp.
Här levde hon och bråkade hon säkert med mamma Lili. I dessa kvarter promenerade hon och kanske tänkte hon på sina ungdomskärlekar.
Och kanske längtade hon efter sin pappa Ferenc, som hade försvunnit ur hennes liv på ett sätt som aldrig fick ett avslut.
Skolorna
Jag besökte också mammas skolor: Szemere-skolan och Veres Pálné-gymnasiet. Jag besökte även universitetet vid Műegyetem rakpart.
Besöken gav mig insikter om min egen mamma. För mamma var inte bara ett barn som överlevde Förintelsen. Hon blev en ung kvinna som studerade och utbildade sig.
När jag stod vid hennes skolor tänkte jag mycket på vad som hade rört sig i hennes huvud. Hur bar hon allt hon hade varit med om? Förlusten av sin pappa. Förlusten av alla andra släktingar.
Hur hanterade hon rädslan och utsattheten? Hur påverkades hon av kriget, som måste gjort sig ständigt påmint åren efter krigets slut.
Jag kan inte föreställa mig hur det var att leva i efterkrigstidens Ungern, med den politiska situation som rådde och en antisemitism som levde kvar trots att den officiellt fördömdes. Förföljelsen hade inte upphört i och med krigsslutet. För många judar fortsatte livet att präglas av förlust, otrygghet och en kamp för att hitta sin plats i det nya samhället.
Hur kunde hon gå vidare? Jag vet bara att hon fortsatte leva.
Vid Donau och minnesmärket “Skorna vid Donau”
Vi gick också till minnesmärket Skorna vid Donau.
Här avrättade Pilkorsarna judar under krigets sista månader.
Vilka var pilkorsarna?
Pilkorsarna (Nyilaskeresztes Párt) var en ungersk fascistisk och antisemitiskt präglad rörelse under ledning av Ferenc Szálasi. I oktober 1944 tog de makten i Ungern med stöd av Nazityskland.
Under deras terrorvälde förföljdes och mördades tusentals judar. Många fördes till Donau och sköts vid flodstranden. Andra tvingades ut på dödsmarscher mot Österrike. Pilkorsarna låg också bakom våldet och terrorn mot judarna i Budapests getto under vintern 1944–1945. Deras korta tid vid makten blev en av de blodigaste perioderna i Ungerns judiska historia.
Mamma hade skrivit om detta i sina barndomsminnen. Hon hade hört berättelser om människor som fördes genom Budapest och sedan dödades vid floden.
Länge visste hon inte om berättelserna verkligen var sanna. Nu vet vi.
När jag stod där bland alla turister rann tårarna.
Jag försökte förstå hur människor kan göra något sådant mot andra människor. Jag kunde inte.
Mamma hade kunnat vara en av dem. Men hon överlevde. Och därför kunde jag stå där, nästan åttio år senare, tillsammans med mina barn.
Och så upptäckte jag något jag inte hade väntat mig
Att resa i familjens fotspår var inte lätt. Men mitt i allt det svåra kom en annan känsla. Jag började se Ungern på ett nytt sätt.
Idag finns det i Budapest, Ungerns huvudstad i Centraleuropa, en levande judiska stadsdelen. Efter så många år av tystnad är så är staden så mycket mer än bara ett minne av en värld som försvann. Stadsdelen Pest har fått nytt liv. Här finns restauranger, kultur, synagogor, verksamheter och människor som återigen gör den judiska närvaron synlig.
Det slog mig hur märkligt och samtidigt hoppfullt det är. Här levde min familj före Förintelsen. Här försvann nästan allt. Men idag finns det återigen ett början till ett judiskt liv.
Det är förstås inte samma liv eller samma människor. Det är inte alls samma tid. Men något har kommit tillbaka.
Ungern ligger mitt i Europa, en del av vår egen kontinent som vi i Sverige ibland läser om, inte minst i politiska sammanhang, men sällan i särskilt positiva ordalag.
Kanske har vi ändå något att lära oss av det som sker här. Inte för att blunda för de utmaningar som Ungern och andra europeiska länder står inför, utan för att också se det som växer fram och det som människor försöker återskapa.
Kanske är en viktig förutsättning för ett samhälle som eftersträvar öppenhet och mångfald att förstå värdet av att bevara de kulturella och religiösa livsformer som har format våra samhällen och människors identitet.
I Ungern och andra europeiska länder pågår ett mödosamt och långsiktigt arbete med att återskapa delar av de världar som en gång gick förlorade. Det handlar om att återupprätta kulturella traditioner, levandegöra en historia som till stora delar brutits av och skapa utrymme för gemenskaper att växa på nytt. Det är ett arbete som kräver både kunskap, engagemang och uthållighet.
Kanske har vi i Sverige något att lära oss av detta viktiga arbete: vikten av att återskapa och bygga upp något nytt med rötter i de världar som en gång försvann. Städer och platser där människor kan känna samhörighet med både sitt förflutna och sin samtid.
Resa i familjens fotspår, balans mellan det förflutna och nutid
Före Förintelsen -en judisk värld som gick förlorad
Före Förintelsen levde omkring 9,5 miljoner judar i Europa. Under Förintelsen mördades omkring sex miljoner judar av Nazityskland och dess medhjälpare. Det motsvarar ungefär två av tre europeiska judar.
Bakom siffrorna finns människor, familjer och samhällen som i många fall hade levt i Europa under århundraden. Precis som min egen familj.
Genom vår släktforskning har vi hittat släktingar som levde redan i början av 1800-talet. Det var en tid då judars rättigheter och möjligheter till bosättning och medborgerligt deltagande förändrades i det habsburgska riket. Under kejsar Josef II:s regeringstid infördes 1787 ett krav på att judar skulle anta fasta, registrerade efternamn. Många valde eller tilldelades tyskklingande namn.
När vi följer släktens spår bakåt möter vi inte bara namn och årtal, utan också en värld av människor och familjeband som sträcker sig långt före Förintelsen.
Att fortsätta min resa i familjens fotspår
Ett sätt även i fortsättningen resa i familjens fotspår är att förmedla en levande historia om ett rikt judiskt liv.
Jag vill besöka och berätta om synagogorna och judiska kulturella center i olika europeiska länder, från norr till söder och från väst till öst.
För mig har det blivit viktigt att försöka förstå hur judiskt liv återuppstår, förändras och får nya uttryck efter Förintelsen, kommunismen och årtionden av minskad judisk närvaro.
Det fler platser i Europa där judiska kvarter, kultur och gemenskaper har fått nytt liv. Utvecklingen går långsamt och sker ofta med stora utmaningar.
Jag vill upptäcka dessa platser med min familj, med min syster Eva och med alla andra som återupptäcker sitt judiska arv.
Platser där människor återupptäcker sitt judiska arv
Warszawa och andra polska städer är intressanta besöksmål. Här finns det finns människor som först i vuxen ålder upptäcker sin judiska bakgrund. Efter decennier av förföljelse, tystnad och assimilering försöker vissa återknyta till en identitet som tidigare dolts eller gått förlorad.
På vissa håll i Polen har judiskt identitet och kultur fått nya uttryck.
”Warszawa och Kraków är spännande resmål för den som vill upptäcka judisk historia och kultur. I Kraków är det judiska kvarteret ett hippt, levande och välbesökt område där historia och nutid möts. Med Cross Baltica har vi tagit grupper på besök till judiska kulturcentrum, vilket har varit ett mycket uppskattat inslag i Krakówresan.”
— Iwona, Cross Baltica
När judisk kultur blir en del av vardagen igen
Budapest, Berlin och Wien är exempel på städer där det finns intressanta besöksmål för resenärer som vill uppleva judiskt liv i dagens Europa. Här kan man utforska:
- Synagogor och religiösa gudstjänster.
- Judiska skolor och utbildning.
- Musik, litteratur och teater.
- Judiska högtider och mattraditioner.
- Nya mötesplatser och gemenskaper.
- Samtal om judisk identitet i dagens Europa.
Europeisk judisk historia
Det finns många platser att utforska. Nedan är några:
| Thessaloniki, Grekland | En stad med en viktig sefardisk judisk historia. Utforska hur den judiska gemenskapen bevarar och för vidare sitt arv efter Förintelsen. |
| Vilnius, Litauen | En stad som en gång kallades Litauens Jerusalem. Undersök hur judiska institutioner, kultur och minnesarbete möts i dagens stad. |
| Riga, Lettland | En stad med lång judisk historia och intressanta nutida judiska institutioner. Intressant för att studera judiskt liv i Baltikum efter Sovjettiden. |
| Köpenhamn, Danmark | En stad med en aktiv judisk gemenskap och lång historia. Möjlighet att undersöka judisk vardag, traditioner och gemenskap i ett nordiskt sammanhang. |
| Paris, Frankrike | En metropol med flera olika judiska traditioner och gemenskaper. Intressant för att förstå hur judiskt liv formas av migration, kultur och olika religiösa inriktningar. |
| Lissabon, Portugal | En stad där intresset för judiskt arv, sefardisk historia och samtida judiska initiativ möts. |
| Sarajevo, Bosnien och Hercegovina | En historiskt mångreligiös stad med rikt judiskt kulturarv. Intressant för att undersöka judisk historia, samexistens och hur små gemenskaper bevarar sitt liv. |
| Ljubljana, Slovenien | Ett exempel på en stad där judiskt kulturarv uppmärksammas genom kulturella och offentliga initiativ. |